En månad efter min avskedsfest, hundra "nämen, varför är du fortfarande kvar!?" och ett obeskrivligt antal "Skulle inte du till USA?" senare sitter jag här. Fortfarande oplacerad. Life sucks. För varje "nej jag har inte fått placering än så vet inte vart jag ska eller när jag åker och ja det är jättetråkigt och nej jag är inte nervös för har inte ens fattat att jag ska åka" så vill jag låsa in mig i en garderob och svälja nyckeln. Asså det hade varit en fin grej att folk bryr sig ifall det inte hade varit för deras medlidande ansiktsuttryck och deras referenser till bekanta som fått fantaaaastiska utbytesår och som blivit placerande sent på sommaren, eller ehhh aahhh det kanske var i mitten av juli men asså det spelar ju ingen roll egentligen hehehe nervöst skratt. Känns så mycket bättre nu, verkligen, tack.  

Men, jag är inte bitter. Eller okej, jo det är jag. Lite. 

Över 314 miljoner invånare var det ja. EN familj räcker. Telefonen förblir tyst. Kul.