hittade något jag skrev i januari, alltså för nästan ett år sedan, som jag tänkte att jag kunde publicera 

Vad finns kvar av mig när allt slits ifrån mig? När skyddet från kanterna tas bort och jag slår emot dem ensam i strålkastarljus. Jag kan se min spegelbild så tydligt i era ögon. Hos er är morgondagen en omfamning. Faller jag så landar jag mjukt på det rum som lämnats för mig. 2012 är året då jag bygger mig ett eget rum på en plats som inte existerade i begynnelsen. Jag måste lära mig att flyga utan era vingar. Jag kommer att vara rädd. Men i den fullständiga ensamheten ska jag möta blicken av en främling och då kanske jag inser vilken färg mina väggar har. Där, allena, utblottad, är jag beroende av mina kvarlevor. Trasiga eller hela. Det är dags för oss att hitta oss själva nu. Bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Tänk ifall man tar sitt sista andetag och inser att man aldrig någonsin har levt. Kom igen, nu gör vi saker som vi kan ångra den dagen. Nu gör vi saker som får oss att le när vi tänker tillbaka på dem. Utmanar vardagen som i sin grå-skala hotar färgpaletten som kommer att symbolisera insikter och upplevelser.

Jag har ett nyårslöfte faktiskt. Det är att aldrig tappa bort den jag är ensam mitt i natten.