Om jag ska beskriva min tillvaro med två ord väljer jag "konstant träningsvärk" men eftersom jag faktiskt har hur många ord jag vill på mig här får jag väl gå in lite utförligare på den. Fick till min stora förvåning (och till en början glädje) en cykel i present av Andrea i söndags kväll. Helt fantastiskt underbart snällt av henne, har världens bästa eh ja vad ska man säga; värd-storasyster. Har dock insett nu att detta betyder slutet på allt skjutsande och efter att ha dragit cykeln med träningskläder och 100-tons skolböckerna upp för 70 graders backen uppskattar jag tyvärr inte gåvan lika mycket längre. Låt säga såhär, jag måste i slutet av cross country träningen spara mina sista krafter för att det överhuvudtaget ska vara fysiskt möjligt för mig att ta mig hem (pappa, erkänn du är stolt över mig)

Idag i skolan fick jag en svensk vän!!! (Amerikanare fast med svenska föräldrar) Det var så konstigt att stå där och prata svenska i skolan, det lät helt fult och kändes jättefel. Men i alla fall så är det skönt att ha någon att prata svenska med. Plus att vi kommer kunna skvallra hur mycket vi vill, när vi vill, om vilka vi vill, vilket är helt fantastiskt! 

Har massor av läxor att göra och inga bilder att bjuda på (gick igenom kameran och alla bilder var på ekorrar så orkar inte koppla in den i datorn) men vill avsluta med att säga att jag är redan lite ledsen över att jag kommer att behöva åka hem en dag. Idag på träningen joggade vi ner till havet ett gäng och stod där vid stranden under en palm och bara såg ut över allt, och det var den bästa känslan i hela världen. Önskar att ni därhemma kunde få uppleva detta med mig....